Tänk att en förlust kan vara ett fall framåt!
Så var faktiskt känslan efter att vi föll borta mot Warberg med 5-3.
Men, för att börja från början så åkte vi med ett reducerat manskap upp längst kusten, för att tillslut hitta till den rätta hallen.
Som vanligt var vi ute i allt för god tid, och eftersom solen hade en av sina bättre dagar, tågade 5 stycken av oss iväg mot havet som undertecknad hade skymtat i horisonten. Där insåg Sälen/Rosen att denna sol faktiskt värmde på rumpan om man vände sig om, så där stod vi på en liten brygga och och njöt.


I omklädninsrummet insåg Lilja att hon glömt sina matchshorts, en liten förutsättning för att spela, men efter ett tag (när rösten börjat gå upp i en smått panik-falsett) insåg hon att hon redan var ombytt och shortsen redan satt där dom skulle. Bra där.
Hannas röstläge var ungefär densamma när hon insåg att hennes värmebyxor stannat hemma, och därav skulle hon ju absolut inte kunna spela. Den räddande ängeln Lotta drog fram ett par ur hennes trunk, som hon av någon anledning hade med sig. Är det inte märkligt hur allt sånt här brukar lösa sig? Fantastiskt.
Tror inte att det hände något extremt intressant under uppvärmningen, så jag ska inte plåga er med att berätta något om den, utan kastar mig framåt i handlingen till matchstart.
Den gick inte så bra.
Efter 34 fantastiska sekunder gör Warbergs duktige Therese Arnesson 1-0, och då (först då) insåg vi kanske att matchen börjat. Planen är väldigt liten och tajt, och vi som är vana vid öppna landskap i våran stora ljusa hall i Lund, kände oss lite smått klaustrofobiska i början. Efter ett tag insåg vi dock att man faktiskt kan skjuta från halvplan och samtidigt lyckas få bollen fram till mål utan att skämma ut sig, så det fick bli planen framöver. Få bollen på/i mål på ett så enkelt sätt som möjligt. Smart va?
Efter nästan 10 minuter får vi äntligen utdelning! Jag kommer inte exakt ihåg vad som hände i inledningen av denna situation, men det slutar iaf med att jag landar hårt på mina knän precis samtidigt som jag sett till att bollen hamnat i det högra krysset! Lilja och hennes shorts assisterade! 1-1!
Första perioden slutar 1-1, efter att båda lagen fått varsin utvisning.

Vi fick börja period 2 med att spela 5 mot 4 i nästan 2 minuter, dock behövde vi bara 36 sekunder för att få det att rassla i nätet. Rosen stänkte in den efter en passning från Lotta, och därmed drog jag och Rosen ifrån ytterligare i den interna kompis-poängligan. =)  
Engan försökte denna match att komma i kapp våran lagkapten i jakten om flest utvisningar, och drog på sig sin andra 2 minutare för dagen. Domarn ansåg att hon inte nyttjade klubban för att slå på bollen som man ska, och till skamvrån fick hon gå. Dock har vi ett GRYMT boxspel (heter det så?) och Warberg lyckades inte få in en boll i något av deras PP, bra jobbat tjejer!
Tyvärr lyckades Warberg kämpa in en boll med fem minuter kvar av perioden, som slutade 2-2.
Alltså var det väldigt spännande inför de sista avgörande 20 minuterna!

Den tredje perioden var ca 5 minuter gammal när Wics Therese Arnesson gjorde sitt andra mål för dagen och gav dom ledningen med 3-2, och om jag inte missminner mig så var det denna gång hon dribblade igenom hela vårat lag. Varsågod. Hatten av.
Lotta ville inte vara sämre hon, men eftersom hennes teknik (soLLy!) inte ännu är av samma kvalité som Wics förre målgörare, bestämde sig hon för att dra en (jätte)långboll som snyggt träffade Palvéns rygg/axel, över målvakten och in i mål! Varför kämpa sig genom ett helt lag när man kan låta bollen göra jobbet?! Detta skedde endast 5 sekunder efter Wics 3-2 mål, och således stod det 3-3.
Något vi inte lyckades hålla eftersom Warberg gjorde 4-3 kort efter det. Från nu till att Warberg tjongade in 5-3 i öppet mål är allt lite oklart för mig, jag vet faktiskt inte exakt vad som hände. Men jag tror att båda lagen kämpade på bra och att matchen svängde fram och tillbaka, med bra möjligheter för båda lagen. Kommer ihåg att vi hade nån boll som studsade stolpe, bakom målvakten och ut..
Jaja, marginaler är vad som gör denna sport intressant, och som jag sa i början så var denna match ändå ett fall framåt! Klart att vi var besvikna, men med handen på hjärtat (och detta kan låta konstigt) förlorar jag hellre en bra spelad match mot ett bra lag, än att vinna men samtidigt spela skit mot ett sämre lag.. Inte alltid dock (för då åker man ur serien...)! Men helgens match visar ändå att vi kan ge allt om vi bara vill! Härligt tjejer!

Until nex time..
// Mika Persson